Stormens öga och Ur askan

 

 Om en vecka (exakt!) kommer Ur askan som är tredje delen i Grisha-trilogin av Leigh Bardugo. Och det passar alldeles utmärkt för jag har fortfarande del två, Stormens öga, i färskt minne. Jag tyckte faktiskt ännu bättre om Stormens öga än första delen I ljusets makt. Huvudpersonen Alina är så mycket bättre i den här boken och tar verkligen kontrollen över sin makt och känner inget behov av stöd från varken Skuggmästaren eller Mal. Jag älskar att hon tackar nej till ett frieri men meddelar att hon istället gärna tar befälet över andra armén. Det är så det ska va! 

Det ska bli sjukt spännande att läsa upplösningen! 

Jag och Earl och tjejen som dör

Redan från början så gör Greg klart för oss att "Den här boken innehåller absolut inga viktiga lektioner om livet, okända sanningar om kärlek eller trådrypande ögonblick när vi insåg att vi lämnat barndomen bakom oss [...] För mig personligen blev ingenting mer meningsfullt för att jag lärde känna Rachel innan hon dog. Snarare mindre meningsfullt." 

I Jag och Earl och tjejen som dör av Jesse Andrews har Greg kommit på att det bästa sättet att ta sig igenom High School är att inte ha några vänner och försöka vara en del i utkanten i alla skolans konstilationer. På det sättet undviker man att bli utsatt för någons dumheter. Den enda han egentligen umgås med är Earl. Och de har egentligen mer av en samarbetesrelation när de gör riktigt dåliga filmer tillsammans. Men så övertygar Gregs mamma honom att börja umgås lite med Rachel, för att muntra upp henne. Hon har nyligen fått leukemi och för Greg är hon en ytlig bekantskap från förr..

Som sagt var så blir det här ingen tårdrypande kärlekshistoria där de lär känna varandra och Greg ger Rachel kärlek och stryka. Det här är inte en bok om cancer eller om Rachel. Det här är en bok om Greg. Det handlar om hur HAN känner när han måste umgås med Rachel, hur HAN känner när hon blir sämre, hur HAN tar sig igenom dagarna i skolan och på fritiden. Och det är befriande, ärligt och underbart. Jag småfnittrar lite ibland. Håller lite för ögonen ibland. Gråter dock inte alls (även om det skulle kunna finnas en öppning för tårar i slutet men jag har helt enkelt lite svårt för att gråta samtidigt som jag läser). Det är roligt och ofta rätt så grovt. Formatet varierar mellan berättande, manus och punktlistor och jag tycker att det är fantastiskt. 

Förra året kom även filmen. Och det är klart att man tänker att det kan ju inte bli annat än underbart. Trailen ger mig dock lite oroande vibbar om att de har gjort historien sötare och snyggare än vad den ska vara. Jag är lite orolig för att den inte riktigt bär med sig den råa och egoistiska känsla som liksom är hela boken.  Men men, kan ju funka :-)

Ny Harry Potter i sommar!

Klockan 00.01 den 31 juli släpps en ny Harry Potter på engelska! Det var minsann en glad överraskning:) Boken heter Harry Potter and the Cursed Child. Boken går upp nästan samtidigt som pjäsen med samma namn, som har urpremiär i London den 30 juli.
Denna bok utspelar sig 19 år efter Harry Potter och dödsrelikerna. Nu jobbar Harry på Trolldomsministeriet och har tre barn tillsammans med Ginny Weasley. Boken börjar efter epilogen i den förra boken då Harry, Ron och Hermione säger hejdå till sina barn som för första gången reser till Hogwarts. Läs mer på pottermore.com

Skrivartävling

Är du mellan 15 och 18 och tycker om att skriva? (Eller känner kanske någon som gör det??)
Litteralund anordnar en skrivartävling med tema Fanfiction. Bidrag skickas till litteralund@lund.se och tas emot fram tills den 7 mars, och ska vara max två A4 sidor. Mer information finns på deras hemsida.

Missen

Typiskt. Det verkar som att The Fifth Wave har slutat gå på bio här. Och jag missade den. Typiskt. Jag som hade sett fram emot att se filmatiseringen av Rick Yancey's Den femte vågen. Får väl helt enkelt bli hemmafilm istället då :-)

Goda nyheten

I går berättade min vän den väldigt goda nyheten för mig att tredje delen i Siri Pettersens Korpringarna, Kraften, minsann kommer på svenska redan i slutet av april! Det är ju knappt ens långt dit!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: har ni ännu inte läst Odinsbarn så är det verkligen hög tid att göra det nu. För nu kommer snart slutet.

Jag var här

För några år sedan läste jag Gayle Formans bok Om jag stannar, som jag tyckte var fantastisk. En av de bästa ungdomsböcker jag har läst faktiskt. (Filmen är också jättebra! Om ni inte har läst boken/sett filmen – gör det!!) Därför hade jag ganska höga förväntningar när jag började läsa hennes senaste bok Jag var här. Om man ska jämföra böckerna så har båda temat död och sorg gemensamt, men de skiljer sig mycket åt stämningsmässigt. Om jag stannar är en bok som jag upplevde som varm, medan Jag var här har en mörk, lite ruffigare ton.

Huvudperson är Cody. En dag när hon öppnar sin mailbox smulas hela hennes värld sönder i småbitar. Hennes bästa kompis, Meg, har skickat ett tidsinställt avskedsbrev till henne. När Cody läser det ligger Meg redan död på ett hotellrum. Cody tror först att det är ett skämt. Varför skulle Meg begå självmord, hon älskar ju att leva? Cody och Meg har varit bästa kompisar sen de var små och har praktiskt taget vuxit upp tillsammans. Cody har trott att hon har känt Meg utan och innan, men när Megs föräldrar ber henne att åka ner till Megs studentrum och hämta hem hennes saker, börjar bilden av Meg förändras. Kanske kände de inte varandra så väl som Cody har trott? Men även om Cody inser att det finns saker om Meg som hon inte haft en aning om, så kan hon ändå inte förlika sig med det faktum att Meg inte ville leva längre. Det måste ha hänt något. Någon måste ha gjort henne något för att hon skulle ta ett sånt beslut. Cody bestämmer sig för att ta reda på vad, och det blir början på ett detektivarbete som upptar nästan all hennes tid.

Jag måste erkänna att det tog ganska lång tid för mig att ta mig igenom den här boken. Den var svår att komma in i i början och sen glömde jag faktiskt helt bort den under flera veckor. Men när jag kommit framåt mitten tog den sig liksom, och blev både spännande, sorglig och gripande. Självmord är givetvis ett svårt ämne och det är bra att författaren avslutar boken med ett efterord, där hon berättar bakgrunden till boken och ger råd till personer som själva mår dåligt och kanske funderar på självmord som en utväg.  

Lina + Rymden = Tobbe

Lina + Rymden = Tobbe (av Gustaf Lingmark) tycker jag är en fantastisk titel. Den sätter liksom igång fantasin.

Tobbe är egentligen en rätt så normal 13-åring. Lite extra nördig kanske. Han tycker om rymden och är smart. Just därför så blir han mobbad på sin nya skola. Främst av coola Falken och hans anhängare. Han till och med kallas Rymden som smeknamn. Hans bästa (och enda) vän är Lina. En några år äldre tjej som han lärde känna när hon var med i kamratstödjarna och tog sig an honom när han var ensam. De har liksom hängt ihop sen dess, trots att de är så olika. Lina hänger med sina lite äldre vänner, går på mycket fester och söker sig till inte så bra killar. Hennes föräldrar håller på att skiljas så hela hennes tillvaro är rätt så trasslig. Den enda som inte är trasslig är Tobbe. Och Tobbe älskar Lina, han önskar så att hon skulle känna något mer för honom också. Han drömmer om henne, skriver dikter till henne och målar hennes porträtt. Men hon ser inte.

Det är rätt så fint beskrivet, Tobbes önskan om att vara precis allt det som Lina vill ha, hur han är villig att förändra sig för hennes skull. Samtidigt som han vet att det som hon verkligen gillar med honom är att hon kan vara precis som hon är i hans närhet. Mellan dem finns inget skådespeleri eller hitte på.

Det här är en bok som rätt exakt beskriver den här känslan att vara tretton, fjorton år. När skolan är jobbig, de som finns i den skapar ångest, den beskriver första fyllan, första förälskelsen. Allt kryddat med lite toppar och dalar. Det är ett rätt så enkelt språk och kapitlen är korta så det finns egentligen inga större hinder att bara läsa vidare när man väl har börjat. Jag hade innan läst att det skulle komma en twist på slutet så en är tvungen att läsa till absolut sista sidan. Och det stämmer. Det är en ordentlig twist. Som jag tyvärr (och detta är egentligen mitt enda ”tyvärr” med boken) hade större förhoppningar om. Djupet som det hade kunnat skapa försvinner med ordet ”lek” och istället så blir det tyvärr snarare bagatelliserande.

Annars är det en genomfin bok. Precis som det ska va, en riktig tonårsbok.

Som eld

Anna och Lollo ser varandra för första gången på båten ut till skärgården. Anna och hennes pappa åker dit varje sommar till sitt hus. För Lollo är det första gången, men hon önskar att det vore den sista. Hennes föräldrar har just köpt ett hus där och familjen ska tillbringa ett par veckor vid kusten innan de åker vidare till sommarhuset i Spanien. Det känns som att de hamnar vid världens ände och Lollo vill bara hem till sina kompisar. Anna, däremot, älskar att vara ute på ön. Att hon är isolerad från omvärlden gör henne inte det minsta. Fast hennes och pappas lilla hus börjar bli risigt. Taket behöver tätas till exempel. Pappa säger hela tiden att han ska göra det. Men han har så ont i ryggen, och så är han mer intresserad av att dricka öl.

Lollo tycker att Annas pappa ser skabbig ut och att Anna själv verkar lite konstig. Hon ser ut som en kille med stövlar och knotiga ben i shorts. Anna tycker att Lollo och hennes familj är snobbar, med sitt stora, fina hus och en båt som är dubbelt så lång som hennes och pappas.

Men så möts de vid båtbryggan en kväll. Lollo följer med Anna i hennes lilla båt för att lägga ut nät. De småpratar och Lollo frågar Anna om det finns några snygga killar på hennes skola. ”Jag gillar nog tjejer mer.” säger Anna. Orden bara slinker ur henne. Hon har faktiskt aldrig formulerat dem högt förrän nu. Där börjar Annas och Lollos historia. Lollo har aldrig tänkt på tjejer på det viset innan, men det är något speciellt med Anna. Fast deras världar är totalt olika dras de till varandra som magneter. Anna är lite förvånad över sina känslor för rikemanstjejen, men lycklig – det är så här det känns att ha en tjej! Men för Lollo är det betydligt mer komplicerat. Vad gör man när man blir kär i någon som inte passar in i ens liv på något sätt?

När författare som gjort sig kända som vuxenboksförfattare ger sig in i barn- och ungdomsboksgenren blir jag alltid lite nyfiken. Sara Lövestam gör det bra tycker jag! Som eld är en bok som berör med sin trevande kärlekshistoria. Man bara önskar att tjejerna ska strunta i alla uppsatta regler och påhittade mallar och följa sina hjärtan!

Börja se framåt

Jag önskar att jag kunde säga att jag har haft ett riktigt läslov. Jag önskar att jag hade gosat in mig i ett hörn och plöjt sida efter sida. Men så har det inte riktigt varit. Jag har givetvis läst i Stormens öga men mycket mer har det inte blivit. Men jag hoppas innerligt att tiden som ligger framåt kommer att vara annorlunda och jag får väl helt enkelt börja peppa upp mig tills de här släpps:

Den kallaste flickan i Coldtown av Holly Black, Svart vatten av Camilla Jönsson och Ljug för mig av Becca Fitzpatrick.

Spänning och mystik är ju min påse te, så helt fel kan det ju inte bli. Det är bara att ruska om sig och få igång lässuget!

God Jul

och 

Gott Nytt År!

önskar

Martina, Ann-Louise och Mari

 

Röta

Jag måste ju ändå skriva några ord om Röta av Siri Pettersen. Även om det är svårt att skriva om en uppföljare utan att spoila första delen... Odinsbarn var ju fantastisk och jag var lite orolig att Röta inte skulle kunna leva upp till mina förväntningar.
Och jag ska erkänna att det faktiskt tog ett tag innan jag helt accepterade Röta när jag började läsa den. Hirka har förflyttats från Ymslandet till vår värld och här är allt bara så fel. Hon känner att det är en döende värld utan kraften, där man använder döda ting (plast), äter mat som är konstgjord och där det inte verkar finnas några djur. Hirka lever som en papperslös och saknar Ymslandet och Rime så mycket så att det gör ont. Men det verkar som att källan till rötan finns någonstans nära henne. Hon inser att det kan vara hennes väg hem, men den verkar vilja ha henne lika mycket.

Både Hirka och Rime är bittrare i den här boken än i första. Helt förståeligt, de har offrat mycket för någonting som inte verkar ha någon betydelse. Mellan dem gnager saknaden efter den andre och känslan av ha offrat det som de kunde ha haft. När jag väl har accepterat världsbytet och de nya utmaningar som Hirka står inför så är jag ändå lika fast i Röta som jag var i Odinsbarn. Det är på riktigt bra fantasy, och det är så bra skrivet så jag blir alldeles lycklig. Alla som inte har läst Odinsbarn borde göra det nu! För nu börjar  återigen väntan på nästa del.