Oväntat sympatisk läsning

För en tid sedan tog jag mig an en bok som jag länge gått och sneglat på - Boktjuven av Markus Zusak. Bara titeln gör ju att jag hajade till, men jag var tveksam. Jag förväntade mig att varenda sida skulle vara fylld av obehag eftersom den utspelar sig under andra världskriget. Jag har med åren blivit alldeles för blödig för att klara av sådana studier i mänsklig grymhet och lidande, så jag undviker konsekvent alla böcker och filmer som handlar om krig, tortyr och andra hemskheter. Men ändå - den skulle ju vara så bra! Hade jag hört åtminstone.

Sagt och gjort, en dag tog jag tjuren vid hornen och satte mig med den - och blev positivt överraskad. Jag fastnade i den direkt. Greppet att med döden själv som röst berätta om kriget från en tysk flickas perspektiv liknar inte något annat jag har läst. Huvudpersonen Liesel skickas iväg till en liten stad för att undkomma bomberna över München och placeras i fosterhem. Hennes nya föräldrar är Rosa och Hans. Rosa är gapig och barsk medan Hans är mild och snäll. Grannpojken Rudy blir hennes medhjälpare och bäste vän.

I skolan och med hjälp av Hans lär sig Liesel så småningom att läsa, vilket öppnar en helt ny värld för henne. När kriget långsamt kryper närmare och i allt högre grad präglar tillvaron är det böckerna som blir hennes räddning. Böckerna kommer hon över på mindre konventionella sätt. När en ung judisk man en dag står på deras trappa och ber om hjälp får böckerna en större roll - och räddar dem till livet på mer än ett sätt.

Jag blir så bedårad, så charmad och så gripen av karaktärerna att jag inte vill släppa taget om dem. Genom hela boken finns en voice of reason och en strimma av hopp och medmänsklighet, som lyser igenom krigets fasor och nazismens vansinne. Ordens makt genomsyrar allt - på gott och ont. Ord som skänker glädje och stöd, ord som gör skada.

Summa summarum - läs den! För; när döden berättar en historia måste du lyssna.