Nervig vill-fortsätta-läsa-thriller

Tim Bowler är mannen bakom Blade-böckerna som jag verkligen har fastnat för och tycker är bra och spännande och dessutom passar alldeles utmärkt att sticka till killar som vanligtvis tycker att böcker är tråkiga och långa. Blodsbarn som kom ut i höstas är något större i sitt format än Blade-böckerna.

Will vaknar upp på sjukhuset efter en olycka och han minns absolut ingenting av sitt gamla liv eller vad som har hänt honom. En man och en kvinna som säger att de är hans föräldrar finns vid hans sida men han minns dem inte. Inte alls. De tar med honom hem till Havensmouth och till deras hus vid havet, men Will minns inget av det han ser. Hela hans rum är fyllt av teckningar av en svarthårig tjej med blå ögon och av hemska skuggansikten. Vad är det för något och varför har han varit så besatt av att teckna av deras ansikten? Det visar sig att Will är en rätt speciell kille, han har syner och han vet att det är något sjukt med staden Havensmouth, men han vet inte vad. Före olyckan verkar han ha varit något på spåret men nu måste han börja om från noll. I samhället är befolkningen nästan rädda för honom, de vet inte hur de ska hantera honom och hans prat om det sjuka. Men där finns också Beth som tycker om honom på riktigt och där finns Muck, en speciell kille som ingen riktigt vet vem det är och som helt plötsligt dök upp i stan och började hänga med en luffare. Will vet att han måste ta reda på vad det är för något som inte stämmer i Havensmouth, han måste ta reda på vad det är som egentligen har hänt där. Men det är långt i från alla som är redo att ställa upp för honom, de flesta vill honom illa istället.

Det blir spännande och nervkittlande och man rör sig i samma förvirring som Will. Trots att ingen annan ser det han ser eller upplever det han upplever så vet man att han inte galen, det är verkligen något sjukt med Havensmouth. De andra som bor i byn liksom tränger sig på när man läser och gränsen mellan vän och fiende är inte alltid så tydlig.

Boken är rätt tjock och möjligtvis att slutet därmed kommer lite snabbt på. Resten av boken följer ungefär samma mönster hela tiden och vissa delar känns som att det ältas en gång för mycket. Men jag tycker ju om det här. Det måste ju ändå sägas. Och jag ville ju fortsätta läsa, typ hela tiden.