Pojkarna, pojkarna, pojkarna

Trots hemskt goda föresatser blev det här ett segdraget projekt för min del. Jag har läst lite i den lite då och då och nu är jag äntligen klar. Att den tilldelades Augustpriset satte ytterligare press på mig.

Kim, Momo och Bella är på väg in i puberteten men vill fortfarande hålla fast vid barndomen. Att bli kvinna är en process, inte utan smärta och ångest. En underlig blomma ger dem kraften att förvandlas till pojkar - och de får se världen ur ett annat perspektiv. Att vara av manligt kön är att kunna vara anonym, att inte behöva få sin kropp synad och utdömd som svag, att inte bli kränkt. Det är en lockelse att kunna fly flickkropparna, men medan Momo och Bella snart tröttnar blir det ett måste för Kim, att varje natt förvandlas till pojke och erövra världen. Förr eller senare har allt ett slut...

Så vad ska jag säga? Jag försöker samla tankarna, men lyckas inte få fatt på något att greppa. Vacker bok, vackert språk och vackert formulerade tankar. Men konstig, som en elev sa. Jo, för tonåringar framstår den nog som något märklig. Jag tror inte att jag själv hade uppskattat den i min ungdom. Jag hade också tyckt att den var konstig. Det här är mer en ungdomsbok för vuxna. Jag tror att jag kan uppskatta den just för att jag har en distans till min uppväxt och ser den ur ett annat perspektiv. Det är på något sätt en glimt av det som var, en gång i tiden. Vacker, men märklig.