”Alltså, jag har två namn. Frank Li är mitt amerikanska namn
och därmed mitt namn-namn. Mitt andra namn är Sung-Min Li, och det är mitt
koreanska namn. Ingen kallar mig Sung-Min, inte ens Ma-pa. De kallar mig bara
Frank”.
Om vi blandar tonåringar, kärlek, en helt awesome fejkad dejtingplan
och rasism så landar vi på ”Planeten Frank”. Den här boken är skriven av Daniel
Yoon och det är hans debutroman. Yoon är uppväxt i USA, där även hans roman
utspelar sig.
Frank Li är huvudkaraktären i den här romanen och han går
sista året i high-school och är som de flesta tonåringar är. Det som möjligtvis
skiljer honom åt från de flesta av hans vänner, är att han är
korean-amerikansk. Själv kallar han sig för ”Limbo”, det är korean-amerikanska
tjejer och killar som sitter fast mellan sina föräldrars traditionella
koreanska värderingar och sin egna uppväxt i USA. För det blir onekligen ett
glapp. Franks föräldrar har, som flera av deras bekanta, invandrat till USA för
många år sedan och kämpar både med att vara en del av det amerikanska samhället
och samtidigt behålla sina koreanska rötter. Frank själv är född och uppvuxen i
USA. Franks Ma-pa har framförallt en
tydlig regel som ställer till det lite; Frank får endast dejta koreanska
tjejer. Det här är, som vi förstår, bäddat för problem när Frank träffar Brit
som inte ens är nästan lite korean. Och Frank vet vad som händer om han går
emot sina föräldrar. Då väntar samma öde som hans syster Hanna, som mer eller
mindre är förvisad från familjen. Orsaken? Hon blev kär i en mörkhyad kille.
Vad är då lösningen på Franks problem? Komma över sin förälskelse och bara gå
vidare? Nej nej, den enklaste och bästa (?!?) lösningen måste väl ändå vara att
fejk-dejta sin limbo-kompis Joy Song. Joy i sin tur dejtar en kille i smyg som
inte skulle godkännas av hennes föräldrar. Genom att låtsas dejta varandra,
fast de egentligen träffar andra personer, så kommer alla att vara nöjda och
glada. Möjligtvis tills fasaden spricker…
Jag gillar verkligen den här romanen även om den på vissa
sätt är förutsägbar. Den är romantisk, kärleksfull och handlar samtidigt om den
där kluriga biten som handlar om att hitta sig själv, sin identitet och vad man
egentligen vill innerst inne. För Frank får begreppet identitet en annan tyngd
då han ska hitta sig själv både som korean och amerikan. En väsentlig tråd genom
boken är även rasismen som ”limbosarna” får utstå, och även åt andra hållet när
det gäller hans föräldrars, och deras bekantas, inställning till både vita och mörkhyade och deras
motvilja att blanda sig med dessa. Det gör boken lite extra tänkvärd och ger
den en ytterligare bredd. Ett exempel är en episod som utspelar sig när Frank
ska gå på restaurang med Brit och hennes föräldrar och de hamnar på en koreansk
restaurang: ”Brits pappa öppnar menyn, bläddrar igenom den och lägger ner den
igen… och här kommer det: Det kanske är enklast om du bara beställer åt oss
allihop Frank? Jag ler men inombords är jag irriterad…jag förväntas vara expert
på allt som är koreanskt, oavsett om jag vet någonting om det eller inte. Med
andra ord förväntas jag fortfarande vara korean i första hand, och därefter… amerikan.
Den där förbannade dubbelheten försvinner helt enkelt inte”. Tänkvärt! Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar