Starkt om varm kärlek mellan barnbarn och farfar

Pennan tillhörande en av Sveriges absolut främsta barn- och ungdomsböcker slutade skriva förra sommaren. Då avled nämligen dess ägare, Ulf Stark, efter en kort tids sjukdom. Innan dess han hann författa "Rymlingarna", en hjärtevarm historia om kärleken mellan ett barnbarn och dennes farfar. Den arga och vresiga farfadern, med namnet Gottfrid, ligger på sjukhus och har inte lång tid kvar att leva. Lill-Gottfrids pappa har svårt att närma sig och förstå den ilskne Gottfrid. Den enda som förstår honom är egentligen hans barnbarn Lill-Gottfrid som vill uppfylla farfars sista önskan, att uppleva en sista dag i hemmet han tillbringade med farmor medans hon levde.

Kruxet är att detta hem ligger på en ö i Stockholms skärgård så det är inte helt enkelt att ta sig dit. Lill-Gottfrids pappa skulle aldrig tillåta en sådan resa. Det löser Lill-Gottfrid genom att säga till sina föräldrar att han ska åka på fotbollscup och övernatta med laget. Som skjuts anlitar han en av sin vuxna vänner, en bagare vid namn Ronny och som har barnasinnet och äventyrslustan kvar.
Resan till skärgården blir av och den blir precis så lyckad som Gottfrid önskar att den skulle bli. Här minns han det ljuva livet med sin älskade hustru. Särskilt gripande är scenen då Gottfrid på morgonen, alldeles innan solen gått upp, sitter i sin frus stol, "farmorsstolen", och blickar ut över vattnet i ett försök att förstå och minnas sin fru och varför hon älskade livet ute i skärgården så mycket, men också kanske att förstå och begrunda kärleken hon kände till honom och vice versa.

Eller som Gottfrid själv uttrycker det: "Vi talar om hur det blir efter döden. Det är inget att skoja om. Vet du, ibland drömmer jag om henne på nätterna. Att hon sitter på berget och dricker kaffe. Eller att hon hänger tvätt. Eller vad som helst. Sen vaknar jag och är på det satans sjukhuset. Då gråter jag, fastän jag inte är en sån som gråter. För jag vill vara kvar i drömmen".

Efter avslutad läsning vill jag vara kvar i den här boken.

Mordön

Tolvåriga Ellen ska tillbringa en månad av sommarlovet hos sin mormor och morfar som bor vid kusten. Hennes föräldrar jobbar väldigt mycket och har inte riktigt tid med henne. De jobbar faktiskt till och med på midsommarafton. Ellen trivs bra med mormor och morfar, men önskar nog att mamma och pappa skulle ägna sig lite mer åt henne. Mormor och morfar har flyttat ganska nyligen och det är första gången som Ellen är och hälsar på dem i det nya huset. Granne med mormor och morfar bor Karzan, en kille i hennes egen ålder. De träffas för första gången när Ellen står och blickar ut över ett märkligt hus som ligger på en ö alldeles i närheten.

Huset stod mitt på ön. Ellen hade aldrig sett ett så märkligt hus förut. Det var både fint och kusligt på samma gång. Den som hade ritat huset hade säkert försökt få det att likna ett slott, fast i miniatyr. Huset hade samma grå färg som dimma och gaveln bestod av ett torn med rostigt plåttak. 

Karzan berättar att ön i folkmun kallas Mordön, efter att en ung kvinna blivit mördad där för 70 år sen. Efter det har ingen velat flytta dit och huset har stått och förfallit. Karzan berättar också att blodfläcken efter den mördade kvinnan finns kvar i ett av rummen och Ellen blir nyfiken på huset. De bestämmer att de ska ge sig ut till ön på midsommarnatten och det är ett beslut som de snabbt kommer att ångra.

Jag har tyckt väldigt mycket om Camilla Lagerqvists historiska böcker och kanske hade jag därför lite för höga förväntningar när jag började läsa Mordön. Kanske var historien också lite för osannolik för min smak (även om barnrysare förstås har all rätt att vara just det). Och kanske har det också gått lite inflation i den här typen av böcker: Sommarlovsmysterier med en tjej och en kille som nyss lärt känna varandra som huvudpersoner. Men det är onekligen en genre som är populär hos mellanåldern och Mordön är bitvis väldigt spännande, även om jag inte tycker att den hör till Camilla Lagerqvists bästa böcker.

Allra käraste syster

Tidsresor är bland det mest spännande jag kan tänka mig och en tidsmaskin står definitivt högst upp på min önskelista. En som får uppleva att resa i tiden är Ylva-li i boken Systrarna av Silverdalen. När hennes klass ska titta på en solförmörkelse får hon se en flicka i gammaldags kläder som vinkar åt henne. Ylva-li följer efter och plötsligt är allt helt obekant samtidigt som det är välbekant. Platsen är densamma, Ylva-lis skola, men den ser inte ut som den brukar. Dörrarna är låsta och när hon inte kommer in i sitt eget klassrum knackar hon på hos fyrorna. Först tror hon att det är ett skämt - alla bänkar och stolar är utbytta mot sängar i långa rader. I en av sängarna ligger en brunhårig tjej i nattlinne. Kan det vara så att fyrorna förbereder en teaterföreställning? Tjejen i sängen verkar i alla fall vara en bra skådespelare - hon påstår både att det inte finns några klassrum på våningen över och att hon aldrig har hört talas om Astrid Lindgren. Mycket märkligt! Och märkligt är det också att hon heter Barbro. Ylva-li och Barbro, precis som systrarna i Ylva-lis favoritberättelse Allra käraste syster.

Efter många om och men inser Ylva-li att Barbro inte spelar något rollspel. Hon har färdats bakåt i tiden och hamnat i år 1945. Då var henne skola ett hem för övergivna flickor och styrdes med järnhand av föreståndaren fröken Olsson. Ylva-li funderar förstås på varför hon har rest bakåt i tiden och ännu mer på hur hon ska göra för att komma tillbaka till sin egen tid igen. Innan hon har funnit svaren på de frågorna har hon hunnit lära sig hur mycket vänskap kan betyda och hur viktigt det är att stå upp mot orättvisor.

Systrarna av Silverdalen är en trevlig mix av magi, spänning och historiebeskrivning. Och inte minst en berättelse om vänskap. För bandet mellan Ylva-li och Barbro är starkt nog för att övervinna både tid och rum.

Jullängtan!

Nu när mitten av november har passerat tycker jag att det är helt okej att börja längta till julen på allvar. Testa glöggsorter, knapra på pepparkakor och fundera på julklappar. Och läsa julberättelser givetvis! I år har det kommit en hel del böcker med jultema för den unga publiken jag har hunnit med att läsa ett par av dem, nämligen En klurig jul och Snöstorm och kanelhjärtan.

En klurig jul är årets upplaga av Rabén och Sjögrens adventsbok, med ett kapitel för varje dag från 1 december till julafton. Som en julkalender i bokform helt enkelt! I år är det Ingelin Angerborn som står för texten och Per Gustavsson som har illustrerat och med den kombon kan ju liksom ingenting gå fel! Huvudperson är Rutan som bor tillsammans med sin mamma och pappa. Hemma hos henne är julförberedelserna i full gång, det pyntas och bakas pepparkakor och Rutan filar förstås på sin önskelista. Det är varmt och ombonat hemma, men händer samtidigt lite konstiga saker. Det börjar med att saxen försvinner spårlöst. Därefter osthyveln och vispen. Rutan, som är enda barnet i huset, får givetvis skulden för de försvunna sakerna, trots att hon bedyrar sin oskuld. När Rutan hör en röst som säger gamla kalsonger, fast hon är ensam i rummet blir det ännu märkligare. Är det någon som befinner sig i huset som de inte kan se? Det här är en riktigt mysig och varm berättelse som både jag och mina barn gillade, trots att vi tjuvstartade en bra bit före adventstid. Det är en bra blandning av julstämning, spänning, humor, vänskap och härliga bilder!

Snöstorm och kanelhjärtan känner jag mig tyvärr lite mer skeptisk till. När jag först såg den blev jag så himla glad eftersom det är en julbok för tonåringar, vilket inte är särskilt vanligt. Boken består av fyra juliga berättelser skrivna av författarna Karina Berg Johansson, Pernilla Gesén Camilla Lagerqvist och Jesper Tillberg. Varje berättelse handlar om olika personer som på olika sätt sammanstrålar på ett café i en gammal stationsbyggnad dagen före julafton.  Idén är god och upplägget spännande, men det håller inte riktigt hela vägen. Det blir lite för rörigt och går lite för snabbt. Bäst är beskrivningarna från det mysiga caféet - där får man en riktig dos äkta julstämning och vill inget hellre än att få smaka på caféinnehavarens populära kanelhjärtan!

Läslov!

Fredag och sen är det lov. Läslov! Myslov. På skolor och bibliotek peppas det rejält nu in i det sista för att barn och ungdomar ska hitta till läsningen under lovet. För det finns väl egentligen ingen bättre tid för läsning än nu :-) Senaste killen som var inne och lånade här på skolbiblioteket och tog läslovslapp avslutade med "Nu blir mamma glad", ja, det kan väl vara en anledning så god som någon. ;-)

När apokalypsen har ett datum

Min läsning har verkligen fått stryka på foten den senaste tiden. Jag har lovat mig själv tusen gånger att ge mig själv lite tid, lite tid att i alla fall öppna en bok och börja läsa så att jag kanske fastnar och så ger det sig automatiskt. Men inte ens så långt har jag kommit.
Så nu lovar jag mig själv igen. Och nu tänker jag låta det bli av. För nu har jag Mats Strandbergs nya ungdomsroman Slutet i min hand. Prologen är redan läst.
Slutet är en pro-apokalyptisk roman om jordens sista tid:

De sista beräkningarna är gjorda. Nu finns det ingen tvekan längre. Om en dryg månad är det verkligen över. Vi har till och med ett klockslag. Den 16 september, 04.12 på morgonen, träder kometen Foxworth in i Jordens atmosfär.

Det är synnerligen dags att ta tag i det här med läsningen nu. 

Girlpower x 3

                                                    

Den senaste tiden har det kommit flera böcker på temat starka tjejer och tjejers rättigheter och mitt feministiska hjärta jublar! Tre av dem har jag framför mig nu, nämligen Banbrytande badass-brudar : 52 kvinnor som förändrade världen, Skamlös och Moxie. De två första har jag bara hunnit skumma i, men den sista läste jag för ett par veckor sen.

I Banbrytande badass-brudar beskriver författaren Mackenzi Lee den frustration hon kände som historiestudent över kvinnornas frånvaro i historieskrivningen. Vissa kvinnor dök naturligtvis upp, men de var få, vita, västerländska och heterosexuella och Lee ville hitta kvinnor även utanför denna krets. Så hon började forska, prata om de kvinnor hon hittade och så småningom också skriva om dem på Twitter. Och till sist samlades 52 av hennes favoritkvinnor i denna bok! Av dessa kvinnor känner jag bara igen ett namn: Drottning Kristina (eller Kung Kristina, som hon tituleras i boken). Det jag minns om henne från historielektionerna är att hon luktade illa (vilket hon knappast kan ha varit ensam om på 1600-talet) och att filosofen Descartes dog av kyla när han hälsade på henne i Stockholm. Så efter att ha läst kapitlet om henne i boken har jag ökat på mina Drottning Kristina-kunskaper betydligt. Tänk då vad jag kommer att kunna när jag har läst om de övriga 51 kvinnorna!

När det gäller Skamlös räcker det med att läsa inledningen för att inse vilken viktig bok det här är! Och eftersom jag inte har läst den ännu så nöjer jag mig med att citera den och ge mig själv ett löfte om snarast möjlig läsning!

Kära du

som får höra att du ska vara tyst och inte ta så mycket plats

som inte får ha vilka vänner du vill, eller välja utbildning och jobb själv

som aldrig blir myndig och aldrig får äga ditt liv

som får höra att förälskelse är synd

som tvingas leva dubbelliv i rädsla och med dåligt samvete

som blir skambelagd oavsett om du har på dig eller tar av dig hijaben

som blir kallad invandrarjävel och svartskalle, skamlös och trolös

som får höra att rasism och social kontroll är ett icke-problem

som bär familjens heder på dina axlar

som inte får betsämma över din kropp

som blivit utsatt för övergrepp, och fått höra att det är ditt eget fel

som tvingas leva med att mödomshinnan bestämmer ditt värde

Kära du som inte är fri

Den här boken är till dig

Moxie är det skönlitterära inslaget i denna trio av böcker. Boken utspelar sig i USA och huvudperson är 16-åriga Vivian. Vivian är en tjej som inte gör så mycket väsen av sig. Hon är skötsam, duktig i skolan och en stolthet för sin mormor och morfar som fick en överdos av rebelliskhet när hennes mamma var i tonåren. Vivians skola är till bredden fylld av orättvisor, där killarna tillåts ta hur mycket plats som helst och till och med trakassera och tafsa på tjejerna utan att skolledningen rör ett finger. En kväll plockar Vivian ner sin mammas gamla låda med texten MIN FÖRSPILLDA UNGDOM från garderobshyllan. Det var länge sen hon tittade i den och lådan är full med mammans minnen från en svunnen tid. Där finns kassettband med punkrock och små feministiska fanzines (hemgjorda tidningar). Och där börjar ett frö gro hos Vivian. Varför ska tjejerna på skolan bara sitta tysta och acceptera den ordning som råder? Hon startar ett eget fanzine som hon döper till Moxie. Det lägger hon i hemlighet ut på väl valda platser i skolan med uppmaningen om att tjejerna ska slå tillbaka. Ingen vet att det är hon som har skapat det. Gensvaret blir trevande till en början, men i takt med fanzinen blir fler blir också uppslutningen bland skolans tjejer större. Helt plötsligt finns det ett helt stort gäng med Moxietjejer och till slut tvingas faktiskt skolan att lyssna på vad de har att säga.

Moxie känns väldigt amerikansk med mycket cheerleading och amerikansk fotboll och sextonåringar som kör bil. Men budskapet är allmängiltigt och jag hoppas att den här boken väcker kämparglöd hos alla som läser den och skapar massor av nya Moxietjejer!

Ellinor

Förra veckan var det premiär för SmåBUS (Barn- och Ungdomslitteratur Småland) internationella barnboksfestival på Ädelfors folkhögskola. Som en del i festivalen var biblioteket med och anordnade ett författarbesök med smålandsförfattaren Katarina von Bredow. Jag har ivrigt slukat i princip alla hennes böcker, men inte sett henne live förut. Snabbt kunde konstateras att det är lika lustfyllt att lyssna på henne som det är att läsa hennes böcker. Vilken berättarglädje!

Bredow har främst skrivit ungdomsböcker, men även böcker för yngre barn. Just nu är hon aktuell med en trilogi där man får följa tre barn i slutet av mellanstadiet. Först ut i serien är boken om Ellinor, som precis ska fylla tretton. Det där att bli tonåring är ingen stor grej för Ellinor, inget hon direkt ser fram emot. Men för de flesta andra i klassen verkar det vara jättestort. Kompisen Meja, till exempel, verkar inte vilja någonting hellre än att sluta vara barn. Ellinor är en tjej som liksom ofta får gå balansgång mellan olika personers viljor och åsikter. I skolan balanserar hon mellan den dominanta Meja och Leo, som båda är hennes bästa vänner, men som inte alls gillar varandra. Och hemma är det mamma som ständigt vill hålla koll på Ellinors pappa och hans nya familj. Allra bäst trivs nog Ellinor i klätterhallen, när hon klättrar verkar hon känna sig fri.

En dag kommer det en ny kille till klassen, Viktor. Och om Ellinors liv var komplicerat innan så är det inget mot hur det blir nu. Meja slår genast sina lovar kring Viktor. Hon är populär och van vid att få det hon vill, men Viktor känner ju inte till de sociala spelreglerna i klassen och verkar inte heller bry sig om dem. Han hänger hellre med Ellinor! Och nu händer det saker med Ellinor som hon inte varit med om innan – hon blir kär. Leo blir sur och Meja blir ännu surare. Hon hämnas på Ellinor genom att sprida ut lögner om henne på sociala medier. Ellinor blir fast i en röra som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. Måste hon välja mellan kärleken och vänskapen?

Katarina von Bredow kan som ingen annan det här med att beskriva kompicerade känslor, kärlek och vänskap. Man sugs fast i hennes böcker och det är svårt att lägga dem ifrån sig! Nu har jag bok nummer två i serien, Leo, i min hand och jag bara längtar efter att få börja läsa!

Om förortsliv

Christina Wahldén är en författare som skriver om brännande och aktuella ämnen, inte sällan med tjejers utsatthet som tema. Hennes senaste bok Falafelflickorna utspelar sig i en storstadsförort, som är utpekad som ett problemområde.  Där bor Hawa, som inte riktigt känner igen bilden som finns av hennes bostadsområde, för henne är det ju hemma. Visst finns det problem, men det finns också mycket som är bra. Och problemen vill Hawa gärna vara med och hjälpa till att lösa. Hennes stora dröm är nämligen att bli polis! Dels för att det är ett jobb där man för folk tryggare, men också för att det inte finns så många kvinnliga poliser som ser ut som hon gör. Hawa har varit inne på polisens hemsida på nätet och hon är tveksam till om hon skulle klara inträdesprovet till Polishögskolan, det är många moment som verkar väldigt svåra. Dessutom dröjer det ju väldigt många år innan hon kan söka in. Därför startar hon detektivbyrån Hemliga Hawa, som åtar sig alla typer av uppdrag under fullständig diskretion. Och Hawa hinner inte ens få upp reklamskylten för sin detektivbyrå innan uppdragen börjar ramla in. Först är det hennes kompis Halima. Hennes föräldrar vill gifta bort henne fast hon bara är tretton år. Sen är det Leia, vars pappa hotar att döda henne efter att ha kommit på henne med att hångla med sin flickvän.

Hawa är god vän med bibliotekarien, Barbro, som jobbar på det lokala biblioteket. Barbro har åkt på semester till Indien och bett Hawa att passa hennes hund Bilbo under tiden. Hawa bor trångt i en liten lägenhet med fyra syskon, pappa och en höggravid mamma. Det finns inte plats för någon hund hemma hos henne. Därför får Bilbo bo i biblioteket och Hawa har fått nyckeln dit för att kunna gå dit och se till honom. Nu blir biblioteket inte bara bostad för hunden utan även för Halima och Leia. Hawa gömmer dem nämligen där under tiden som hon försöker fundera ut vad hon ska göra för att kunna hjälpa dem.

Jag tyckte väldigt mycket om Falafelflickorna. Det är en extremt viktig bok där författaren lyckas med konststycket att behandla frågor som barnäktenskap, hedersrelaterat våld och gängkriminalitet på ett lättläst och spännande sätt. Den funkar jättebra som underlag till diskussioner, men lika bra att sätta i händerna på alla barn som gillar deckare och mysterier.

Andreas gästbloggar...

Kan man skriva en intressant bok om 1800-talets gruvdrift för mellanåldern? Ja, Sara Lövestam kan. Med ordentligt flyt i språket mixar hon spänning med historiska nyttigheter.

Halvvägs in i Gruvan kommer jag på mig själv med att inte lagt undan boken en enda gång.

12-åriga Ellen tillbringar sin sommar på Utö med sin familj och bonusmamma som hon avskyr. För att få vara själv övernattar hon i ett skjul på gården. Trots att Utöskräcken kan komma och skrapa på väggarna om nätterna…

Hennes sommardagar får en ny vändning då hon hittar en dagbok i skjulets vägg. Den är från 1848, skriven av jämnåriga Anton som snart ska börja jobba i gruvan på Utö. Ellen blir helt uppslukat av Antons liv som är fyllt av mobbning och orättvisor. Gruvans hårda miljö påverkar Anton och sakta börjar Ellen vakna till ett större medvetande. Både kring sociala orättvisor och hur hon behandlar sin bonusmamma. Sara Lövenstam lyckas balansera vardagsspänning med gripande historia på ett mycket bra sätt.

/Andreas

Inuti huvudet är jag kul

Liv har flyttat från Stockholm till Växjö tillsammans med sin pappa. Eller, de har flyttat till en pytteby utanför ett mindre samhälle utanför Växjö. Liv tyckte egentligen inte att flytten var någon bra idé, men hennes pappa var så entusiastisk och lycklig när han upptäckte att huset som han alltid drömt om plötsligt var till salu. Han ville tillbaka till sina rötter, till platsen där han vuxit upp.


I hela sitt liv har Liv fått höra att hon är lite blyg. När hon var liten var det liksom okej. Pappa fanns med och kunde täcka upp och förklara varför hon tryckte sig mot hans ben i hallen när det kom gäster eller varför hon inte räckte upp handen och sa sitt namn högt och tydligt på simskolan. Sen har kravet på att våga ta plats, utamana sig själv och vara mer aktiv muntligt ökat och ökat med åren. Men på nåt sätt funkade ändå livet i Stockholm - hon var rätt ensam på fritiden men hade i alla fall ett par kompisar hon kunde hänga med i skolan och miljön var hyfsat välbekant och trygg.


I Växjö är allt nytt. Det finns ingen trygg punkt att klamra sig fast vid. Liv vet inte ens hur man gör när man ska gå på skolbussen. Stannar den av sig själv när den kommer till hållplatsen eller måste hon typ vinka för att chauffören ska se att hon ska med? Första skoldagarna blir katastrof och det är när jag läser om dem som jag inser att Livs blyghet liksom har tagit blygheten till en ny nivå. Vi är ju många som inte gillar nya situationer, stora sociala sammanhang eller att prata inför grupp, men Liv klarar knappt av att svara på tilltal eller föra ett vanligt samtal, om det är med en person som hon inte känner. Liv är inte dum, hon vet hur ett samtal går till och inuti huvudet kan hon prata hur mycket som helst. Inuti huvudet är hon kul! Men även om hon inte själv förstår hur det går till så verkar den där roligheten som hon bär inom sig på något sätt sippra ut och hon får mot alla odds två nya vänner i Växjö. Hennes första riktiga vänner, som vill vara med henne trots hon ger ett så kantigt och nästan otrevligt intryck, trots att hon blir röd som en tomat så fort någon pratar med henne och trots att hon får en panikattack och svimmar när hon ska hålla föreläsning på franskan. Och man blir så glad över de här två personerna, Alia och Gunnar, för man känner sån sympati för Liv och vill bara att hon ska få vara glad. Pappan känner man också mycket symapti för. Ibland har han lite svårt att förstå sin dotter, eftersom han själv är superextrovert, men det enda han vill är att Liv ska må bra. Det är så mycket värme och kärlek i den här boken att jag blir alldeles rörd och jag längtar redan efter nästa bok av Lisa Bjärbo!

I huset där jag bor

Jag älskar bilderböcker på rim, men får rysningar i hela kroppen av nödrim och dålig rytm, något man aldrig behöver oroa sig över när det gäller Lena Sjöbergs berättelser - där är den rimmade texten alltid en ren njutning. I kombination med underbara bilder gör det hennes böcker till stora favoriter i bilderboksgenren.

Sjöbergs senaste bok, I huset där jag bor, utspelar sig i ett höghus, där ett av barnen i huset berättar om livet och om sina många grannar.

I huset där jag bor
finns alla sorters typer.
Någon går med käpp
och någon annan kryper.

Någon jobbar hemifrån,
andra knegar på kontor.
Alla är vi olika
i huset där jag bor.

Och det är verkligen ett hus med många olikheter, både vad gäller familjekonstellationer, etnicitet, ålder, intressen med mera. Allt framställt med en värme som väl matchar den dova och mjuka färgskalan i bilderna. Bilderna är också väldigt detaljrika och det finns massor att upptäcka när man tittar noga. Som bonus medföljer en affisch av höghuset och ett antal frågor som man kan leta upp svaren på (vill man ha fler frågor finns det att hämta på Rabén och Sjögrens hemsida) - en grej som min sjuåring verkligen älskade! Och själv älskade jag slutklämmen i boken:

Nur står jag är i natten,
jag funderar på en sak.
Vi lever vägg i vägg,
under ett och samma tak.

Och när jag tänker efter
är detta vad jag tror:

Vi är ändå rätt så lika
i huset där jag bor.