I de allra flesta vampyrböcker som kommit ut senaste tiden är vampyrerna riktiga hunkar och heta katter. Inte i Marcus Sedgwicks De som går igen inte.Sedgwick har läst på ordentligt om vampyrlegender och skrivit en mörk, smygande otäck historia som utspelar sig i 1600- talets östeuropa. Mars 2011 gav B Wahlström ut titeln.
Det är kallaste vinter när Peter och hans far, skogshuggaren Tomas, kommer till byn Chust. Som kringvandrande och nu nyinflyttade är de illa omtyckta i byn, de står utanför gemenskapen och ligger långt ner i hierarkin. De har hittat ett hus i utkanten av byn och där har Tomas grävt en vallgrav runt hela huset. Tomas är en jagad man, av vad vet inte Peter men hans far är misstänksam, hans kropp omges av spritstank och han visar med näven vem som bestämmer om Peter gör något fel. Som den gången när han rörde den mystiska lådan, lådan som får följa med vart de än reser.
Det här är ändå första gången de lärt känna någon, Radu, vedhuggaren som nu hittats hängd och så Agnes som Peter tycker om. Det verkar som att de ändå kan trivas här i Chust, trots den illarvarslande stämningen som ligger som ett sjok över byn och dess invånare. Peter tycker att Radus död är mystisk, trots att han var lågt stående som vedhuggare så har två av byns mest framstående personer, Fader Daniel och Teodor som är både läkare och trollkarl kommit för att jordfästa kroppen. Far säger att han hängt sig men det Peter inte förstår är hur Radu också lyckats genomborra sitt hjärta. Han ser det som en varning om att döden lurar i skogen och frågan är om inte hans far vet mer än vad han visar.
Jag får erkänna att jag första kapitlet inte kände mig helt förtjust, stilen kändes föråldrad och berättelsen inte lika frestande som jag föreställt mig. Skönt att jag bedömde den så fel! För när första kapitlet var färdigläst kunde jag inte lägga boken ifrån mig, jag ville bara veta hur det skulle gå för Peter och Tomas.
Håller helt med dig! Jag var också tveksam efter kapitel ett, jag tror att det hade med förväntningar att göra. Den var ljusår ifrån det jag trodde. Men ack så bra och obehaglig. Den mörka, tryckande känslan i byn får det verkligen att krypa under skinnet...
SvaraRaderaBefriande med en vampyrromaner utan hunkar :-)
//Mari
Jag har lite svårt med det där med att det är fel att vampyrer är snygga... hör det ofta som klagomål på "Twilight" och dylika berättelser men inte lika ofta om Dracula...
SvaraRadera(Var bara en allmän tanke som inte är kritik mot dig personligen och egentligen inte särskilt viktig här kanske.)
Det lät som att detta var en bra bok i alla fall, den ska upp på läslistan! :)
Oh nej, misstolka mig inte :-) jag har absolut inga problem med snygga vampyrer :-). Tycker att det är riktigt härligt att gotta ner mig i Twilight. Men det ska ändå erkännas att det har kommit ut en hel drös böcker med just det temat (och inte bara vampyrer, änglar och spöken kan också vara heta).
SvaraRaderaSå det var nog mest en känsla från min sida att det är lite kul att läsa om äckliga, fula vampyrer också. Just för att de kommer lite närmare ursprungsmyten kring vampyrer. Det blir ju en helt annan typ av historia. De som går igen riktar sig inte helt och hållet till samma publik som Twilight.
Jag gillar vampyrer i alla former, både heta och halvt förmultnade (och särskilt mycket äkta Draculamyter). :-)
//Mari
Nu är jag äntligen klar med den! Jag är överförtjust. :D Satt med en mugg te och rös så jag fick gåshud när jag läste. Gammal hederlig skräck. I like. :)
SvaraRadera