Hur vet man om man är mobbad? Detta är en fråga som tolvåriga Penny brottas med i boken Zero betyder noll (som i nolla) av Malin Lundgren. Faktum är att jag känner mig i hennes frågeställning och jag vet att jag inte är ensam. När man själv var tolv tillhörde man inte de populäraste i klassen, men man var heller inte utfryst eller mobbad. Jag tror aldrig att jag tidigare läst en barnbok som behandlat detta ämne tidigare, där man så att säga befinner sig i ingenmansland, mellan att vara mobbad och populär.
Handlingen börjar med att Penny sitter ensam i den stora matsalen. Utanför leker de andra barnen men Penny har ingen önskan att gå dit ut och fråga om hon får vara med. Istället tar hon en knäckemacka till.
Penny trivs helt enkelt med att vara själv. Om det ändå kunde vara så enkelt, att man trivdes med sig själv och att det var ok med det. För Pennys klasskompisar är det inte ok. De ifrågasätter ständigt Pennys beteende vilket får henne att känna sig konstig. Om inte detta vore nog så frågar Pennys föräldrar henne vid återkommande tillfällen om hon aldrig ska leka med någon eller ta med en kompis hem. Föräldrarna vill ju bara väl men detta får Penny att känna sig ännu mer konstig.
Ibland kan hon till och med önska att hennes klasskompisar skulle mobba henne på riktigt. Reta henne, säga dumma saker till henne eller knuffa på henne, vad som helst, bara de ser henne, på riktigt, som hon är.
Jag väljer att stanna här, då jag inte vill avslöja mer hur boken slutar. Det jag kan säga är att handlingen har något vemodigt över sig och att Lundgrens beskrivning av karaktären känns väldigt realistisk och trovärdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar