Poetiskt men händelsefattigt

Det är 70-tal. USA. En vit pojke börjar i klassen där enbart färgade går. "Vad har en sådan på vår skola att göra", tänker huvudpersonen Frannie. 

Mycket riktigt, den nya pojken blir snart utstött. Men redan första skoldagen har något inträffat som väckt Frannies intresse. Pojken kan teckenspråk. Det kan Frannie också eftersom hennes bror Sean är döv. Detta binder dem samman och utvecklar sakta men säkert deras relation. 

Trakasserierna mot pojken fortsätter dock, han blir kallad "Jesuspojken", på grund av sitt långa hår. Han hamnar ofta i bråk och faller i gråt. 

Det visar sig att pojken kommer från området på andra sidan motorvägen, där de vita och rika bor. Hans familj flyttade till området där den svarta befokningen bor, i hopp om att det skulle bli bättre, men det ser det alltså inte ut att bli. 

Även om "Jesuspojken" är utsatt rör han många på skolan. Många samtalar om honom. Vem är han egentligen? Kan det vara så att denne egendomlige pojke verkligen är Jesus?

Jacqueline Woodson, som var ALMA-pristagare 2018, skriver poetiskt och vackert. Inget att klaga på. Det jag hakar upp mig på något är handlingen. Dialogerna är långa och det kunde hända lite mer i denna utöver läsvärda bok.